Klaustrofobi
Jag lider av klaustrofobi. I dag har jag varit på magnetröntgen och skulle då in i en sån där trång tunnel, vilket jag fasade för. Jag tog lugnande medicin före, men var väldigt orolig i alla fall. Förra gången jag skulle göra en liknande röntgen, så klarade jag bara av att vara där inne 1 minut! Jag fick ingen luft eftersom det snörs åt i strupen. Det är så klart psykiskt, jag tycker det känns barnsligt, men jag klarade inte av det!
I dag tog jag alltså lugnande och den manlige skötaren var mycket lugn och tog god tid på sig för att jag skulle vänja mig och han hade stort tålamod. Så fick jag hörlurarna på (med klassisk musik) och därefter var det dags för "hjälmen" och då blev det svårt! Det är nog det värsta av allt! Nåväl, jag lugnade mig, tack vare skötarens tålamod och vänliga bemötande. Medan jag skjutsades in i tunneln, höll han en hand över mina händer för att jag skulle känna mig trygg. Jag blundade hela tiden, jag öppnade inte ögonen förrän allt var klart och jag kommit ut igen.
Under tiden röntgen pågick var det ett förskräckligt oväsen, men mellan varje "omgång", berättade skötaren i lurarna vad som kom härnäst och hur många minuter det skulle ta. När jag låg därinne och hörde dessa oväsen tänkte jag på mina barnbarn, jag såg dem framför mig, hur jag satt med dem i knät, hur underbara de är och hur tacksam jag är över att de finns. Och det hjälpte mig, jag kunde känna hur jag slappnade av! Och jag klarade av hela undersökningen, tack vare dem!
Jag kanske inte har botat min klaustrofobi, men jag har hittat ett sätt att ta mig igenom sådana svåra saker. Tack för att ni finns, älskade barnbarn!
